Månadens berättelse
Inlägg
Månadens berättelse
Denna månad skriver en fd anställd på Motala Fontänhus om sin resa till Paris, den får ni inte missa!! Trevlig läsning

Efter 4,5 år som anställd i Motala Fontänhus var jag i feb 2019 redo att gå vidare mot nya utmaningar och sluta på Fontänhuset. Den största utmaningen för mig själv hade jag dock framför mig. Jag skulle under första veckan i juli cykla tillsammans med Team Rynkeby till Paris.

 

Jag hade på sensommaren 2018 ansökt om och kommit med i Team Rynkeby som är ett insamlingsprojekt för barncancerfonden. Tillsammans under ett år cyklar man och samlar in pengar till barncancerfonden. Insamlingsåret avslutas med att man tillsammans cyklar ner till Paris.

 

Ett år där jag spenderat många mil och många timmar på cykeln. En vän sa till mig en gång ”tänk vad du hinner fundera mycket nu när du sitter så mycket på cykeln” och Ja, jag har hunnit fundera och grubbla mycket då jag innan avfärd trampat strax över 400 mil samt ett antal timmar under hösten på spinningcykeln och nu skulle jag sitta åtskilliga timmar under en vecka på cykeln ner till Paris så visst har jag hunnit att fundera.

 

Jag tänkte dela med mig av några av de likheterna som jag upptäckt under åren på Motala Fontänhus och året med Team Rynkeby. 

 

Team Rynkeby är en organisation som finns i hela norden, men man söker till det länet som man bor i. Något jag upptäckte var gemenskapen som fanns mellan de olika Rynkebylagen. De fanns en gemenskap som jag tror finns just för att man delar något tillsammans eftersom att alla inom Rynkeby jobbar mot ett och samma mål. Precis samma gemenskap och samhörighet kände jag under min tid på Fontänhuset. Även om jag ibland hälsade på i andra Fontänhus så kände man sig alltid välkommen och kände sig som en i gänget även i andra hus. Jag tror att även detta beror på att man delar något gemensamt.

 

Under mitt år i Rynkeby har jag varit med i många olika sammanhang. Vi har deltagit i olika event för att samla in pengar till barncancerfonden, vi har jagat sponsorer till vår insamling samt till vår cykelresa. Dessutom har vi cyklat 140 mil på 7 dagar på vår resa ner till Paris. Vissa av oss var vana cyklister medans andra köpte sin första racercykel just för detta ändamål. Vi har varit ett team på 40 personer i olika åldrar och olika bakgrunder. Tillsammans har vi samlat in knappt 3 miljoner till barncancerfonden. Precis som i Fontänhuset så består teamet av ett gäng olika individer med varierande bakgrund och erfarenhet. Men tillsammans jobbar vi mot ett och samma mål och de är nog det som jag tror gör att man lyckas tillsammans.

 

Jag var nog inställd på att det skulle bli jobbigt att cykla ner till Paris, men kan så här i efterhand erkänna att det var jobbigare än vad jag trodde. De var mer och större backar än vad jag kanske var beredd på. Detta tillsammans med den värmen på 35-40 grader som var under veckan höll vissa dagar på att knäcka mig helt. Men på något vis och med hjälp av andra lyckades jag att cykla hela vägen ner. Att ha ett team som inte bara tar ansvar för sin egen insats utan även hela teamets insats, att alla har en tanke som säger att ”alla ska med” gör att man lyckas tillsammans. När någon var trött och inte riktigt orkade i en uppförsbacke så fanns det alltid någon som hade lite extra krafter och kunde ge en liten extra knuff så att alla  orkade upp. Lite så är det även i Fontänhuset tycker jag. Man hjälps åt med det som ska göras. Just för att alla ska känna att man ska trivas i huset och att man ska lyckas tillsammans.

 

Nu har ett år gått och det är dags för ett nytt team i Rynkeby. Jag beslutade ganska tidigt att jag inte kommer att söka till nästa år. Inte för att jag inte skulle vilja uppleva detta igen, för de vill jag någon gång. Men just nu känns de som att jag vill njuta av den insatsen jag gjort och känna mig stolt över den. Jag kommer att bära med mig tiden i Rynkeby och ångrar absolut inte att jag sökte.  Samhörigheten som jag beskrev tidigare kommer alltid att finnas med tror jag om jag någon gång skulle stöta på andra Rynkebyare i något annat sammanhang. Sen jag slutade på Fontänhuset så har jag återkommit ett antal gånger till huset, just för att jag inte vill tappa bort den gemenskapen och samhörigheten som jag kände där. En plats som jag kommer bära med mig och som fortfarande vill ha kontakt med även om jag inte jobbar kvar.

 

Jag kommer dock som de står på min vänstra vad aldrig sluta trampa. Jag kommer att fortsätta att cykla, jag kommer att fortsätta att ta mig an utmaningar som utvecklar mig samtidigt som jag fortsätter att hjälpa andra att lyckas och utveckla sig. Vad nästa års projekt blir är dock inte klart än, så de får vi se…………….

 

/ Richard Lindgren – fd anställd i Motala Fontänhus.

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera
0 Kommentarer
loading...