Inlägg
Robins berättelse
Robin har varit ute och föreläst både om sig själv och sin resa och även om Motala Fontänhus tidigare. Här kommer hans berättelse i nedskriven form.

Presentation.

Robin Österberg, 32år.

Kronisk Förstämningssyndrom (depression), Ångesttillstånd (panikångest) och social fobi.

 

Bakgrund:

Kan börja med att berätta lite om min barndom, jag hade en alldeles normal och vanlig uppväxt.

Föräldrarna bodde ihop med mig och min syster i en villa. Jag hade mycket kompisar och var aldrig utsatt för mobbning. Mycket aktiv som ungdom, åkte mycket skateboard eller cyklade.

Inga direkt traumatiska upplevelser under min uppväxt. Var vad man kan kalla en vanlig relativt lugn unge, som inte stack ut för mycket.

Var nog på sommarlovet innan gymnasiet där mina problem började dyka upp med sociala situationer, jag kände mig instängd och fick lite lätt panik i vanliga offentliga ställen (Typ butiker, kiosker etc.). Men jag gjorde som samhället förväntade sig av mig, gå på gymnasiet och skaffa en utbildning.

 Jag gick estetisk musik, eftersom jag alltid har älskat att skapa och spela musik. Men redan från start så kände jag att det var jobbigt i salar, känsla av att vara instängd i rummet. Inget jag ville erkänna för mig själv, så jag låtsades som ingenting. ”Jag är ju knäpp, det går nog över.”.

Jag fick även känslan av att en av mina vänner var extra vänlig mot min dåvarande flickvän, något som visade sig vara sant då hon dumpade mig och gick till honom inom loppet av ett dygn. Det var nog där som jag blev den person jag är idag, bitter och cynisk. Väldigt svårt att lita på folk, och tar oftast det säkra före det osäkra. Jag låter oftast inte folk hamna i det läget där dom har möjligheten att svika mig. Utan försöker alltid lösa allt på egen hand utan att be om hjälp, oavsett vad det en må gälla.

Dessa problem samlades ihop till en härlig liten röra, som jag beslöt mig för bara var ”Trams.”. Alla har ju sina problem, varför är mina något annorlunda? Men det slutade iaf med att jag hoppade av gymnasiet efter ca ett halvår. Det var för mkt som jag inte orkade med, ingen visste dock om att mina sociala problem var den största bidragande faktorn. Gick på praktik hos min morbror som målare över sömmaren, ett väldigt varierande och bra jobb. Det var inte så farligt att gå omkring runt hus och knacka ner fasad, eller vad vi gjorde. Men det var tungt och väldigt slitsamt, så jag började fundera på var jag kunde gå efter sommarlovet. Resulterade i att jag valde att söka till industri.

Jag blev antagen till Industri, vilket var bättre eftersom jag är mer praktiskt lagd. Tiden i verkstan var oftast väldigt lös, man hade sina uppgifter som skulle göras under en viss tid. Vilket var lättare rent psykiskt.

Men även där hade jag vanliga ämnen som svenska, matte, engelska osv. så det blev jobbigare med tiden.

Under mitt andra år på industri började jag skolka, hängde i replokalen o spela tv spel med en kompis hela dagarna.  Jag hade inga tankar på att min framtid blev drabbad, jag saknade helt klart ambitioner till ett "vanligt liv".

Det resulterade i att min mentor ringde mig på sommarlovet mellan 2an och 3an, och helt enkelt frågade mig "Ska du gå om 2an, eller börja IV?".

Då bad jag honom att skriva av mig från skolan, och från där började allt gå neråt.

Jag hade redan sedan tidig ålder intalat mig själv att jag skulle bli en musiker, leva hårt o dö ung. Det var min världsbild.

Men eftersom jag hade problem med sociala situationer så var det ju inte helt optimalt att stå på scen och underhålla massa människor.

Det hela var dock en enkel ekvation, där svaret var alkohol. Eftersom jag hade min lite skeva världsbild så var ju inte att dricka alkohol på något vis märkligt.

En rockstjärna blir ju oftast inte så gammal iaf.

Spelade i lite olika band, det gick med olika framgångar och i och med mer gig blev det alltid mer alkohol.

Insåg att alkohol var en grymt bra grej för att få mig att fungera ute i sociala sammanhang. Och det blev således ett krav, för att jag skulle orka med att träffa folk.

Var smart som fan och flyttade hemifrån, helt utan inkomst. Ihop med min flickvän, som hade CSN. Naiv som jag var så trodde jag att jag kunde gå ner till arbetsförmedlingen och skaffa ett jobb, eller iaf få ett bidrag. Klarade av ett par möten på arbetsförmedlingen, innan jag tillslut inte orkade rent psykiskt ta mig dit. Tanken att sitta instängd i ett rum, på mötena blev för mkt.

Jag flyttade ifrån henne, till en egen etta med hjälp av socialbidrag. Det fanns en lucka där jag fortfarande var inskriven på arbetsförmedlingen, innan jag blev avskriven för att jag aldrig kom på möten.

När jag väl blev avskriven så började jag plugga distans med CSN bidrag.

Eftersom jag då bodde själv så började jag dricka ännu mera, ingen hade riktig koll på det längre. Jag var ju själv, satt ofta hemma själv på kvällarna med alkohol och gitarren.

Hade även börjat få panikångest-attacker, helt utan således synlig orsak. Alkohol var allt som oftast min lösning. Spiralen av ångest och själv medicinering med alkohol blev bara värre.

Eskalerade varandra.

Fick tillslut idéen att försöka mig på en svetskurs via komvux, det fungerade ju trots allt bra i verkstan på industri. Och i detta fall så fungerade det rätt okej.

Flexibelt i verkstan, vi hade våra uppgifter som skulle svetsas för att bli godkända. Men i samma veva så började mitt dåvarande band spela allt mer ute, mer alkohol.

Sena nätter i replokalen, jag han bara hem o sova innan det var dags att börja om. Sova svetsa replokal(där det dracks öl, så ofta det gick ekonomiskt), och helgerna gig eller fest.

 

Det gick ett tag, tills min ork tog slut. Det var precis i slutet av kursen, så jag lyckades få alla mina betyg. Men jag missade min praktik, dels för att jag inte klarade av det rent psykiskt.

Och för att jag inte heller hade något körkort, vilket var väldigt önskvärt var man en kollade.

 

Så efter svetsen var "klar" så satt jag hemma, helt utan inkomst och bara väntade på att bli vräkt. Jag mådde helt kasst, kunde inte gå utanför dörren.  Mer än till replokalen, som tillome det började kännas jobbigt. Började dricka mer än jag gjort tidigare, och gick ofta ut till brygget på kvällarna.

Så pass ofta och så pass full, att dom på brygget började ifrågasätta vad jag höll på med. En av dom som jobba där prata med min farsa, och han i sin tur började ifråga sätta mig.

Det var väl någon gång 2011, ca 10år senare. Som jag för första gången äntligen berättade för någon hur jag egentligen mådde.

Det var väl straxt efter det som jag beslutade mig för att alkoholen ställde till det mer än det hjälpte, och jag slutade helt och tvärt med att dricka.

Slutade även i bandet, och mer eller mindre la ner min vision om att bli musiker. Som fram tills dess, hade varit min enda framtidsvision.

 

Jag blev tillslut vräkt och flyttade ihop med min flickvän, som då hade jobb och kunde förse oss båda i en 2a. Något halvår efter att vi flyttat ihop så fick jag höra att hon var gravid.

Det var då jag på riktigt började försöka göra något åt mina problem. Jag kom in på psyk ganska omgående efter att ha pratat med dom och beskrivit mina problem.

Började gå igenom KBT, samtal, utredningar med psykolog, mediciner och allt som dom kunde erbjuda.

Efter ett år eller två så började jag bli så pass stabil i min ångest, att vi tillsammans började se efter möjligheter att gå vidare med mitt liv.

Kom i kontakt med team linus, som då tyckte att jag skulle försöka mig på att ta licenser till svets för att få praktik/jobb.

Fick då en kurs som skulle ta ca. 2 veckor, där jag snabbt skulle komma igång med svetsen och lägga lisensprov.

Jag kom snabbt tillbaka till svetsningen och det kändes lovande, blev dock riktigt förkyld och missade en vecka, och kunde då inte längre lägga provet.

Kom som ett stenhårt tillbaka slag, blev jävligt nere igen. Men denna gång hade jag medicin och samtal och min underbara flickvän, inte alkohol!

Fortsatte medicinera och samtala med psyk efter det, och efter något år så kontaktade vi team linus åter igen. Denna gång rekommenderade dom Motala Fontänhus.

 

Jag gick på mitt första studiebesök på motala fontänhus, 4e juni 2015. Besöket tog en halvtimme och jag kom hem lika förvirrad över vad det var som när jag kom.

Men jag var ju helt bestämd på att något måste hända, jag måste börja må bättre. Så jag gick tillbaka och fortsatte, efter 10 besök var jag helt plötsligt medlem.

Jag hade ingen jätte stor koll på vad det hela egentligen innebar, mer än att jag kunde gå till ett ställe där ingen ifrågasatte hur jag mådde.

Jag var inte där dagligen, utan kanske någon gång i veckan till att börja med. Men jag kände att det var något bra, jag slapp ifrån min monotona vardag hemma.

Började gå lite oftare och fick mer känsla för den extrema gemenskap vi har på huset, alla bryr sig verkligen om varandra.

Jag började få lite bättre självbild, jag klarade ju trots allt av att göra uppgifter på huset. Fast jag höll mig alltid omkring huset, och frivilligheten gjorde att jag kunde komma o gå som jag ville.

Ingen press på något vis. Bara det gjorde att jag började klara av att gå ännu oftare, och tillslut var jag där dagligen på mer eller mindre heltid.

Jag började följa med o handla och göra andra ärenden utanför huset, och kände att det också gick bra tillslut. Ångesten fanns, men inte så pass att jag inte klarade ut det.

Min sociala fobi hade efter något år på fontänen, nästan helt försvunnit. Så jag började utmana mig ännu mera, jag började följa med på föreläsningar.

FK, jag och fontänhuset kom gemensamt överäns om att försöka ta bort min frivillighet. Något som egentligen går emot fontänens riktlinjer, men som behövdes för att jag skulle utvecklas mer.

Det gick bra i några månader, då jag var på huset på heltid. Men det gick över till lite mer av halvtid pga att jag fick min andra son.

 

För mig har Motala Fontänhus varit en väldigt stor betydande faktor till att jag ens kan stå här idag och berätta om min erfarenhet kring psykisk ohälsa.

Och det är mycket tack vare dom som jag idag tillslut kom iväg på en arbetsträning, som jag började med 2018 (4år efter att jag började på fontänhuset.). Den ledde inte till anställning, så när min arbetsträning var avslutad var jag tillbaka på fontänhuset åter igen, denna gång mer eller mindre heltid.

I april 2019, blev jag kallad till en anställningsintervju på samhall, och veckan senare så började jag praktik hos dom på Svensk Plaståtervinning AB. Efter 4 veckors praktik blev jag heltids tillsvidare anställd av samhall och där står jag idag. Och jag kunde inte trivas bättre med var min resa tog mig.

Nu är jag säker på att jag kan arbeta till 100%, jag har arbetsmoral och fungerar precis som vem som helst. Mina diagnoser finns fortfarande kvar, men med medicinering och ett aktivt liv så är det inget jag märker av över huvud taget.

 

Det tog mig nästan halva livet att komma till denna punkt, och det som stör mig mest av allt är inte att det tog denna tid att komma hit. Utan att det tog mig nästan 10år, innan jag ens började förstå att jag hade problem och började jobba med en förbättring.

Med det sagt hoppas jag att denna läsning kan hjälpa någon att korta ner insikten till sina egna problem, och möjligheten att börja jobba med dom snabbare. Tack för mig!

 

 

Kommentera
0 Kommentarer
loading...